Får jag låna 6 minuter av din tid?..

I november 2013 träffade jag en familj som stod på perrongen och väntade på ett tåg. Familjen bestod av föräldrar i 35-årsåldern och två söner, ca 3 och 10 år gamla gissade jag. Tåget utropades en timmes försenat, det var novemberkallt och jag bjöd familjen att komma in och vänta i Glasets Hus, som också är väntsal för tåg och busstrafik. Barnen hade lite tråkigt i vänthallen, så jag visade in dem i glashyttan, glasblåsningen fångade deras uppmärksamhet och en knapp timme
senare gick vi alla på tåget mot Göteborg.

Väl på tåget började jag prata med Sabeen, mamman i familjen. Jag frågade och hon berättade; att mannen hade ett jobb, att barnen gick på dagis och i skola, att de var asylsökande i Sverige sedan knappt två år tillbaks och att hon sökte efter ett sammanhang, en plats att tillhöra och möjligheten att få göra sig nyttig. Efter klartecken från föreningen Kultur 1740, som driver Glasets Hus, ordnades en volontärplats åt Sabeen.

Några månader senare kom Sabeen storgråtande ner till mig på Glasets Hus. Samma morgon hade Migrationsverket hämtat hennes man och låst in honom i förvar i Kållered, då det hade blivit bestämt att hela familjen skulle utvisas tillbaks till Pakistan. Utvisningsbeskedet hade hamnat på avvägar, så de blev bokstavligt talat tagna på sängen när polisen dök upp. Migrationsverket bedömde att mamman och barnen skulle följa efter mannen, som togs som en slags gisslan, och Sabeen fick en tid för att bli hämtade några dagar senare. Efter ett slags mirakulöst detektivarbete från en journalist i Pakistan, lyckades man få ut dödsdomen som utfärdats på mamman, pappan och barnen i Pakistan, en sk jirga.  http://no.wikipedia.org/wiki/Jirga
Dödsdomen är beordrad av Sabeens egen pappa, en mycket rik och mäktig man i Pakistan. Den utsmugglade dödsdomen skickades in i original i en sista överklagan till Migrationsverket. Utslaget
blev – avvisas.

Under den tid jag lärt känna familjen har jag fått deras förtroende och historia och jag har lärt mig lite om hur det fungerar i Pakistan. Att Sindhi-kulturen, som Sabeen kommer ifrån, fortfarande
kräver att pappan i familjen bestämmer dotters gemål. Jag har lärt mig att kvinnor räknas som mannens egendom. Jag har lärt mig att kvinnan inte har rätt att äga, ärva eller bestämma. Jag har lärt mig att om man gör som Sabeen – flyr från ett planerat giftemål med en 25 år äldre man för att själv välja sin blivande make – drar man skam över familjen. Straffet är döden genom offentlig stening. Straffet gäller mannen, kvinnan och barnen. Jag har lärt mig att en utvisning från Sverige
tillbaks till Pakistan är detsamma som ytterligare en dödsdom.

Jag har lyssnat till familjen berättelser; hur Sabeen blivit hittad, angripen och knivskuren av sina egna bröder, hur Sabeens bröder skjutit mannens bror för att få fram information om var familjen befinner sig, hur deras bil blivit prejad av vägen och Sabeen blivit skjuten i benet av ett maskingevär då hon försökte skydda sin nyfödda son, hur en människosmugglare lovat att ta dem ur Pakistan i utbyte mot allt de ägde, hur de blivit smugglade ut ur Pakistan under horribla förhållanden utan någon vetskap om var de skulle hamna, hur rädda de själva och barnen varit, hur smugglaren tog deras pass ifrån dem vid ankomst till Sverige.

Jag har också lyssnat till hur de fått flytta från förvar till förvar, hur de fått vänta i två år på att få ett besked på sin asylansökan, om sorgen Sabeen känner över att inte kunna ha kontakt med sin
familj, att Sabeen aldrig kan återvända till det land hon kommer från och älskar, hur korrumperat systemet i Pakistan är, hur allt från information till beställningsmord kan köpas för pengar där.
Jag har bevittnat hur familjen splittrats, hur mamman och barnen fått gömma sig för att undgå utvisning och döden i Pakistan, hur chockad pappan blev av att bli utflugen ur Sverige utan sin familj, hur Migrationsverket lämnat av honom i en okänd stad, utan pengar, kontaktperson eller någon form av hjälp i Pakistan, hur han fått gömma sig i sitt eget land för att undgå att bli mördad, hur pappan vid tre tillfällen blivit hittad, misshandlad och hur någon vid ett tillfälle
försökt skjuta honom, hur barnen varje dag frågar varför pappa inte kommer tillbaks snart.

Sabeen och barnen lever nu som papperslösa och gömda i Sverige. De äger inte rätt att söka asyl igen i Sverige på 4-5 år. Deras framtid är osäker och komplicerad och de lever för dagen. I den stad där de nu befinner sig har människor börjat spara ihop leksaker och kläder till barnen. De har också fått en tillfällig, liten bostad tack vare godhjärtade människor. Den äldsta sonen har fått börja skolan och den yngsta ska snart börja dagis. Barnen kan prata med sin pappa via Skype,
tack vare internet.

Sabeen kallar mig ”sister from another mother”. Det är vackert att man kan finna en syster i vuxen ålder, jag är så tacksam för det. Jag är också otroligt tacksam för att jag får leva i trygghet tillsammans med min egen familj.

Familjens historia är inte unik eller ovanligt och jag har på när håll fått se hur livet kan rasa ihop när man hamnar utanför systemet, fast i Ingen-mans-land. Sabeen och barnen har för närvarande ingen möjlighet att försörja sig själva och är utlämnade till andras välvilja.

Varje dag tänker jag att i ett annat liv kunde Sabeen varit jag.

Nu undrar jag om du också vill sträcka ut en hjälpande hand?
Ett bidrag insatt på det konto vi startat kan betyda så oerhört mycket. Om du inte kan bidra så vill jag ändå tacka dig för att du tog dig tiden och orkade läsa ända hit.

Om du vill bidra har du min eviga tacksamhet.
/Your sister from another mother